Linda Björling: Mina tankar

Å dessa grannar... Inte bara mina grannar, utan grannar i största allmänhet. När sommaren kommer är det som om vi alla lever i ett och samma hem: stereoapparater på högsta volym vilket tid som helst på dygnet, cigarettrök som sätter sig i även ickerökares sängkläder, grillos som ligger tätt i bostadsområdet, sågning och borrning i verandabyggen klockan 23 en vardagkväll.

Visst ska vi njuta av den korta sommaren vi har här i kalla Norden, men betyder det att vi helt ska sluta ta hänsyn till våra grannar? Det kanske tål att tänka på att bara för att just du eller jag har semester en viss period så finns det andra som arbetar som vanligt och ska upp i ottan.

Jag har tidigare skrivit om erfarenheter jag gjort under mitt ständiga pendlande till huvudstaden. Alltid samma ansikten som möter mig tvärs över pendeltågsgången och på perrongen, vare sig jag är min landsortshåla eller i storstaden.

På tåget kan jag inte hjälpa slås av att vårt dagliga resande i mycket är en kulturell resa. I början av mina morgonresor består nämligen passagerarna till största delen av medelsvenssons på väg till sina medelklassarbeten. Vid andra perronger, närmare stan men ändå så pass långt från stan att det är möjligt att ha råd med hyran, kliver framförallt invandrade eller människor av utländsk härkomst på tåget.

Vi lever sannerligen i en segregerad värld, och aldrig verkar de tu mötas - inte ens i en pendeltågsvagn.

Roggy = rysningar framkallade av en kombination av ishockey och drickandet av en drink.

Åker pendeltåg så gott som dagligen och varje dag blir jag plågsamt påmind om hur många dåliga hörlurar det finns i omlopp. Nu då mp3-spelare finns i var mans ägo plågas jag av ett rentutsagt dåligt spilljud från mina medpassagerares hörlurar.

Jag säger stackars er, dels står ni ut med en dålig ljudupplevelse, dels fruktar jag att er hörsel snart kommer att vara klart försämrad. Nej, sänk volymen - för er omgivnings skull, men framförallt för er egen!

Någonstans i krokarna av Älvsjö känns det som om vi hamnat mitt i de forna öststaterna. Så där som de såg ut i alla reportage därifrån som vi matades med nästan dagligen så långt som in på början av 1990-talet. I mina öron hör jag Kent och låten Kronblad, a match made in heaven. Det låter som ett soundtrack till en film inspelad i Östtyskland före murens fall. Tåget står stilla blott en nanosekund för länge och jag drömmer mig genast bort, bort, bort...

Att åka pendeltåg är inget annat än en studie i människans moraliska förfall...

I den här delen av landet vet man hur vårvintern ter sig från år till år. Därför frågar jag nu mig själv hur jag egentligen tänkte då jag skulle gå ut och hämta posten med ett par Birkenstocktofflor på fötterna. Nedanför trappen till lägenheten är det nämligen isgata efter de senaste dagarnas skiftande temperatur, ömsom tö ömsom nerisning. Resultatet av min raska promenad till postlådan blev en mycket kort luftfärd, men ändock en luftfärd.

Gick genom huvudstaden när jag blev stoppad av två kvinnor. Jaha tänkte jag, vilka är nu det här? Förmodligen är de ifrån någon annan religiös rörelse än Svenska kyrkan, det brukar vara sådana som till synes spontant haffar lojt flanerande på stans gator. Usch, låter jag fördomsfull nu?

Nåväl, de började med en gång att tala om Jesus Kristus och allt gott han kan göra för oss människor. Jag försökte hejda deras offensiva tal, men de nästintill ställde sig i vägen när jag tackat för mig och med all tydlighet visat att jag inte var intresserad av det de hade att förmedla.

Jag talade om för dem min syn på kristenhet och var min tro hör hemma. Och jag blev inte heller förvånad när de i kör, med blott en mening, massakrerade min tro och ifrågasatte hur någon kan säga sig vara troende genom sitt medlemskap i Svenska kyrkan. De visste minsann vad Svenska kyrkan står för.

Vad de inte visste var vem de hade attackerat och mycket snart stod de där långa i ansiktet när jag kort och gott sa: Och vilka är ni att ifrågasätta MIN tro?

Nej, gott folk, det finns fler än en sanning här i världen och mitt val är endast mitt. Kom inte och ifrågasätt min tro, den är lika sann som någon annans.

Företag som på olika sätt gör bort sig ser ut att bli en följetong utan slut. Det här är ytterligare en historia om hur företag säljer produkter utifrån förutsättningar som inte existerar.

Tänk er följande scenario:

Ett par funderar i månader över ett kommande datorköp, vad de behöver och vad det får kosta. De besöker ett stort antal försäljare, frågar verkligen datorkunniga om råd. Märk väl att försäljarna och de verkligen datorkunniga INTE är samma personer. När så köpet väl ska genomföras görs det alltså efter månader av funderingar och efterforskningar.

Det är nu det börjar. Företaget där datorn ska inhandlas har för det första inte hela sitt sortiment framme för visning. Utan försäljarna läser informationen om respektive produkt på sina datorer och betygar att de efterfrågade funktionerna verkligen finns. Flera av dessa funktioner är för det köpande paret absolut nödvändiga, finns inte funktionerna således inget köp. Detta talar paret om med försäljarna gång på gång. Nåväl, funktionerna marknadsförs på företagets hemsida och i butiken av försäljarna. Datorköpet genomförs, både försäljare och kunderna syns tämligen nöjda.

Vid hemkomst och uppackning visar det sig att de efterfrågade funktionerna INTE alls finns som det var utlovat! Efter ny kontakt med företaget utlovas kompletterande material för att produkten ska motsvara det paret trodde sig ha köpt, samt en liten kontant ersättning. Det verkar ju bra tycker paret och tackar för sig, tror de.

Nu är det ju inte alls så enkelt, trots utlovad extra plats i datorn så ryms inte det kompletterande kortet. Vad göra? Jo, nu blir det ytterligare diskussioner med företaget som vid det här laget känner sig tämligen skamsna. Inköpsavdelningen är inte alls nöjda, men paret får inte riktigt veta med vad inköp inte är nöjda.

Företaget, ett tämligen stort ett, utlovar en ny dator när nästa leverans kommer - med de efterfrågade funktionerna. Frågan är om paret vågar chansa på att det fungerar den gången?

Vaknade lika genomförkyld som i går, men tänk hur snabbt en dag kan bli fullkomligt underbaaaaaaaaar! Fick just besked om att jag fått nytt arbete! Tjoho!

:-)

Ibland hör man en låt på radion som väcker olika känslor inom en, det kan vara såväl glada som arga eller ledsna känslor. Otroligt vilken makt musiken har i våra liv, åtminstone i mitt.

CD:n jag just nu lyssnar på trodde jag väl aldrig att jag skulle kunna lyssna på igen utan att kasta något ut genom fönsterrutan eller högljutt (och inombords) förbanna somliga personers existens...

Nu sitter jag dock här, många år senare, och kan inte låta bli att tycka att cd:n i fråga kanske inte är så dum trots allt - inte heller personen som jag så starkt förknippar med den.

Är det kanske det som kallas att mogna?

Relativt ofta tycker jag att jag möter människor som rentav verkar vara stolta över det faktum att de "aldrig läser tidningar, lyssnar på radio eller ser nyhetssändningar på tv".

Vad är det att vara stolt över?

I min omgivning ser jag då och då tecken på att serviceföretag INTE ska göra för bra ifrån sig i sin relation till kunderna. Gör de FÖR bra ifrån sig så kommer det en dag att slå tillbaka mot dem!

Det senaste exemplet är lilla lokaltidningen och hur denna har distribuerats genom åren kontra hur den sedan en kort tid tillbaka dimper ner i prenumeranternas låda.

En person jag känner har under en tid beklagat sig över att hon inte längre hinner läsa morgontidningen innan hon ska åka till arbetet. Visst, detta kan vara irriterande för den mest toleranta, men till saken hör att tidningen ligger i prenumerantens låda i god tid före distributionens deadline. Prenumeranten i fråga tycker att det var bättre tidigare då tidningen lades i brevlådan sent redan kvällen innan, "...då kunde hon läsa den efter kvällspromenaden med hundarna".

När jag försiktigt påpekade det faktum att tidningen faktiskt är en MORGONTIDNING mötte jag ingen som helst förståelse, "...om det fungerat förr, varför kan det inte få försätta vara så?".

Med dessa ord önskar jag er ett trevligt veckoslut!

För en tid sedan ringde jag min arbetsplats datasupport. Problemet var att min bärbara, och för tillfället dockade, dator inte ville starta som den skulle. Och som alltid blev jag placerad i telefonkö och meddelades att de skulle ringa upp mig så snart de hade tid att hjälpa mig.

Mina arbetsuppgifter kräver till 99% en fungerande dator med tillhörande uppkoppling, den ofrivilliga väntan ledde till att jag tog itu med den övriga procenten arbetsuppgifter. Jag ringde supporten vid 8-tiden på morgonen och efter lunch hade de ännu inte ringt upp. Nu var mina övriga arbetsuppgifter undanstökade sedan länge...

När de väl ringde upp, någon timme före arbetsdagens slut, trodde jag att NU är väl ändå hjälpen nära... men icke. Jag är ingen ren novis vad gäller datorer, men bara bemötandet från datasupporten fick mig att känna mig som en totalidiot. Jag försökte förklara datorproblemen upprepade gånger så noggrant och kunnigt jag bara kunde, vilket följdes av frågan: Kan du förklara det närmare tror du?

- NEEEEEEEEEEJ det kan jag inte, det är jag som ringer till ER för att få hjälp. Jag har försökt allt jag kan komma på, hjälp mig! Skicka hit någon om ni inte kan förstå mig, jag kan inte bättre än så här.

- Tyvärr, det finns ingen att skicka. Försök att starta om den igen.

Starta om den igen..? Vad tror de att jag har gjort cirka 20 gånger under dagens lopp?

Nåväl, efter telefonsamtal till "privat" datasupport så löste sig problemet. Grejen var, tror jag, att den personen verkligen försökte förstå och lyssnade.

När dataproblemet väl var ur världen satte jag mig och tog itu med mina arbetsuppgifter. Ganska snart ringde telefonen igen, det var företagets datasupport som sa: Det finns två knappar på ditt tangentbord... med blå text tror jag. Om du lokaliserar dessa och försöker att trycka på dessa i lite olika kombinationer då tror jag att det ska fungera...

Ja herregud, hur fan ska man ens kunna gissa sig till detta, "lite olika kombinationer"? Det är MIN stilla undran...

Nu är snart julaftonen här, med allt vad det innebär. Håll huvudet kallt, fötterna varma och njut av de bitar du själv uppskattar. God Jul och Gott Nytt år!

Vad trött jag blir på alla dessa företag som utlovar tjänster som de senare inte kan hålla! Tidstjuvar i min vardag är vad de är! De senaste veckorna har jag gått i klinch med två företag, ett inom upplevelseindustrin och ett postorderföretag. Gemensamt för båda dessa företag är att de ger sina kunder möjlighet att beställa och betala via internet. Det första företaget annonserar evenemang som det överhuvudtaget ännu inte släppts biljetter till, utan att upplysa om detta faktum. Efter lång väntan får jag svaret att: "... nu snart, inom ett par dagar, så kommer du att få en bokningsbekräftelse". Jo just, någon vecka senare får jag ett mycket otrevligt bemötande i telefonen av en person som inte ens hittar min bokning. Hon anser att jag måste fatta att det inte går att boka biljetter så lång tid i förväg! HALLÅ - är det inte företaget som HON jobbar för som godtagit min förfrågan? Det andra företaget har trots påstötningar ännu inte, efter drygt två veckors väntan, betalat tillbaka pengar de är skyldiga mig.

Och hur mycket tid har de inte på kuppen stulit från mig?

Tomas var vid första anblicken ett barn bland många andra, alls inget särskilt utmärkande i hans person. Det enda som var lite annorlunda, men ändå inte speciellt ovanligt, var ett knappt märkbart annorlunda uttal av somliga ord. Ett resultat av en medfödd hörselskada, som med tiden växte bort. Inte långt efter det att ni dagligen spenderade er tid med att ödelägga en pojkes vardag. Gång efter gång, efter gång.

Ni tog er inte tid att ens FÖRSÖKA förstå hans kval, vareviga dag en rädsla för vad som skulle hända härnäst - vad NI hade för planer för honom; där i uppehållsrummet, i korridoren, på väg hem från skolan, hemma i radhusområdet.

Vad gav er rätten att klippa sönder hans kläder, hälla iskallt vatten över hans huvud där han satt i omklädningsrummet? Det var vardag för Tomas att gå hem efter skoldagens slut och under promenaden hem försöka hitta på någon förklaring till varför den nya jackan, väskan eller mössan gått sönder eller skadats. Gång efter gång, efter gång.

Vad drev er?