Linda Björling: Mina tankar

Snacketolva = prat som inte leder någonstans...

M, så nu vet du det!

:-)

På min väg hem från jobbet släntrar jag titt som tätt förbi en av landets bästa författare (i mitt tycke). Han står alternativt sitter alltid utanför samma kafé på den kullerstensbelagda gatan som på något sätt, och väldigt ensidigt, blivit vår mötesplats. Jag skulle vilja se in i hans hjärna om så bara för en kort sekund, för att se hur han skapar sina fenomenala texter.

Undrar vad han skulle säga om jag någon dag stannade till och bad honom skriva några ord i mitt exemplar av hans storsäljande bok?

Varför kan inte somliga bara acceptera att ibland behöver människor bara få uttrycka vad de känner, sina åsikter, utan att mötas av en bullrande motattack? Det är rentav hälsosamt att ibland inte försöka övertyga en annan människa om vad som är rätt eller fel.

Så här efter den första arbetsveckan efter semestern är det ingen underdrift att säga att jag är trött... Försökte att se en favoritfilm,den danska Adams äpplen men inom trettio minuter sov jag som ett barn på soffan. Nu snackar vi klockan 19 en fredagskväll - isch.

Nu är det bara 7 veckor kvar till departure - jag längtar såå till Kina. Tack till de som givit mig tips när det kommer till instrumentinköp, ni är guld värda! Har jag flyt kommer det hela i slutändan att betala en stor del av resan.

I morgon blir det absolut att kolla in Pride-paraden här i Stockholm, alltid lika härlig stämning. Självfallet med ett visst mått av allvar mitt i alltihopa. Kanonväder är utlovat - hoppas det blir så...

Well, vad ska jag nu sysselsätta mig med hela natten? Somna kommer jag väl inte att göra så här efter ett par timmars slumrande på soffan.

Från och med i morgon måndag är semestern definitivt över...

Semestern har varit relativt lugn och beskedlig med en turné i Norge och en tur hemöver via Norrland. Lite allsång och lite slöande på en och annan brygga har också hunnits med. Allt avslutades i båtlivets tecken med Tall Ships´races här på hemmaplan. Ren njutning, inget arbete.

Nu jobbas det i åtta veckor, sedan är det dags för lite semester igen.

Den RIKTIGA semestern det här året. Nedräkningen börjar alltså i morgon: Bara 7 måndagar kvar, 8 tisdagar, 8 onsdagar, 8 torsdagar, 8 fredagar, 8 lördagar, 8 söndagar... Precis som dagarna räknades ner till avmönstring en gång i tiden, för länge, länge, lääänge sedan.

Jo just, lite allsång blir det också till veckan - men INTE på Skansen. Sarah Dawn Finer är en ledtråd.

Och ni som deppar ihop av bara tanken på att hösten snart är här, ryck upp er! Hösten är fantastisk (kanske gäller det att vara född på hösten för att verkligen kunna uppskatta den?)!

Ha det gott!

Nu är våren verkligen här, inte långt till semestertider. Härligt!

Själv står jag i valet och kvalet hur jag ska göra med en kurs som hägrar i höst... Stort stöd från omgivningen till att söka, speciellt från M - du vet vem du är! Ett stöd som verkligen värmer en drömmande själ som undrar hur livet kunde te sig med lite andra valmöjligheter i bagaget. Anmälningstiden är inte förbi ännu... Och jag som ALDRIG brukar ta gratistidningarna på vägen till jobbet, fick lite att tänka på häromdagen. Hm.

Allt gott,
Linda

Oj så skönt att vara hemma igen! Tänk att en mycket trevlig vecka, i sällskap av mycket trevliga arbetskamrater och tonvis med värdefull kunskap, samtidigt kan vara så lång. Det faktum att man kände sig något isolerad och att dagarna kändes lite långa berodde kanske på att jag i stort sett kunde se hem därifrån vi hade vårt internat? Känslan att komma hem och släppa ner sina väskor på hallgolvet, starta en tvätt och gå igenom veckans post är så skön. Om en månad är vi kollegor samlade igen, och det ser jag fram emot. Under tiden tills dess ska jag njuta av att vara på hemmaplan, en liten tripp till Malmö/Köpenhamn och det faktum att våren nalkas så sakteliga!

På vägen hem kunde jag inte undgå att höra vad två kvinnor talade om. Tydligen hade den ena kvinnan för första gången just träffat den andra kvinnans relativt nya pojkvän. Pojkvännen var dock inte med då den glatt överraskade kvinnan klämde i med:

"... men han ser ju snäll ut. På ett positivt sätt alltså."

Vad f-n innebär det? undrar jag nu.

Från min arbetsplats i centrala Stockholm har jag två dagar i rad bevittnat efterspelet av två olyckor där cyklister och motorfordon varit inblandade. Var och varannan dag ser jag och mina arbetskamrater tillbud på platsen, men de senaste dygnen har med detta ändå tagit priset.

På platsen finns en cykelbana liksom mitt i vägbanan med bilfiler på vardera sidan. Tänk er själva hur trafiksituationen ser ut på denna plats... såväl cyklister som bilister och busschaufförer byter filer om vartannat.

Vad sjutton är tanken bakom denna sortens cykelbana? Och hur tänker alla dessa cyklister som har cykelhjälmen i cykelkorgen? Skrämmande ofta småbarnsföräldrar med barnsits på pakethållaren... tar de av sig hjälmen efter att de lämnat barnen på förskolan eller?

Jag hoppas nu bara att det går bra för alla inblandade i dessa olyckor, såväl cyklisterna som bil- respektive busschaufförerna!

Idag när jag åkte tunnelbana blev jag åhörare till något i mina öron riktigt roligt och fyndigt.

Vid tunnelbanedörrarna stod "balla killen" och hans, min förmodan, flickvän och försökte se allmänt blasé och coola ut. Vid en av stationerna kliver en rund tjej ombord på tåget och "balla killen" kunde inte låta bli att kommentera hennes vikt utan sa något i stil med att det faktiskt finns hjälp att få mot övervikt, exempelvis fettsugning. Först och främst trodde jag att hans flickvän skulle svimma eller slå sin kille hårt, men framförallt fällde den runda tjejen följande kommentar under total ögonkontakt med "balla killen":

"Jag vill att just DU minns denna stund när DU är femtio och har flint!"

http://apelsinhimlen.blogg.se/

Människan är lustig. Så är det bara.

Häromdagen försökte jag att lösa ett problem på ett sätt som, åtminstone i min värld, skulle innebära minsta möjliga ansträngning för samtliga inblandade. Det är klart, det finns ju alltid de som helst gör ingenting... sedan har vi martyrerna och till viss del även de som hjälper kollektivet.

Denna dag mötte jag min överman. Denna person spelade alla rollerna på en och samma gång. Och jag blev fullkomligt galen inombords. You can´t have both ville jag skrika rätt ut, du kan ju inte såväl vara martyren som den som slipper undan.

Men, tror ni att jag sa detta rätt ut? Det gjorde jag inte... vilket retade mig såå under min dagliga promenad genom Gamla stan.

Jag talade med en god vän per telefon idag. Hon påminde mig om en annan god vän som tyvärr inte längre finns bland oss. Det slog mig hur jag samtidigt som jag blev sorgsen över att tänka på hans plötsliga bortgång blev så himla varm och glad inombords av blotta minnet av honom.

2005 är snart ett minne blott, ett år bland många andra. Det här var året då mycket ställdes på sin spets, såväl i den stora världen som i den lilla. De politiska utspelen, märkliga uttalanden och skrämmande, häftiga och helt igenom vedervärdiga händelser har duggat tätt. Vad kommer vi att komma ihåg om några år när vi tänker tillbaka på 2005?

Det här var också året som för min alldeles egna del har inneburit flera mycket märkbara och stora förluster, flera är de mig närstående som lämnat detta liv. Jag kan inte annat än hoppas att de har det bra. Var de än är. Om de är någonstans.

Jag önskar er alla ett riktigt gott nytt år 2006!

Ta hand om er.

Vilken höjdarhelg jag har haft!

Vi började lite lätt med showen R.E.A på Hamburger Börs där vi lade in sista växeln i vårt firande av en familjemedlems 40-årsdag. En kanontrevlig kväll som startade med ett första depåstopp på Zum Fransiskaner på Skeppsbron och som avslutades i ett tältläger i krokarna av Hammarbyhöjden. Say no more... Suverän service av den mycket trevliga servitören Anders(?) på Hamburger börs, rätt kille på rätt plats helt enkelt!

Lördagen började lite halvlojt, alla lite slitna efter att ha lyssnat till snarkmästaren halva natten... Sedan styrde vi tjejer upp det hela genom att säga att vi skulle kolla in lite inredningsaffärer, killarna beslutade snabbt att de skulle göra en egen utflykt. Syrran och jag hade dock helt andra planer för vårt besök i stan, nämligen att försöka få biljetter till musikalen Grease för fjärde respektive femte gången i ordningen!

De två mycket trevliga och roliga damerna på Göta Lejons biljettkontor gjorde vår helg komplett genom att släppa två icke uthämtade biljetter och sälja dem till oss! Vi jublade oss fram och tillbaka längs med Götgatan i någon timme tills det äääääntligen var dags för insläpp. Vi köpte med oss en lite bukett till Rennie Mirro, som han i slutet av föreställningen hade med sig ut på scenen! Gissa hur lyckliga vi var, vi två Grease-nördar. Vår Grease-mani slutade så på topp, men lite sorgligt är det ändå att det nu är över. Tusen rosor till alla i Grease-ensemblen!

Och hädanefter ska jag aldrig mer skriva ett ord till om Grease. Jag lövar.

Mitt i vardagen kan du ha turen att möta dem. De där människorna som har en stark livshistoria att dela med sig av. En del av dessa människor kanske du aldrig har talat med, men ändå har du på något sätt tagit del av deras erfarenheter.

Någon gång då och då åker en av alla dessa människor på samma tåg som jag tar hem från jobbet i storstaden. Våra blickar brukar mötas när hon kliver av tåget, kanske för att jag hajar till lite igenkännande. När detta händer, mötet i vardagsstressen, skulle jag inget hellre vilja än att låta den personen förstå hur mycket hon har påverkat mig. Hur hennes stora livshändelse för alltid finns med mig av flera orsaker än en.