Linda Björling: Mina tankar

Så var det återigen dags för en ny kurs i hur man enkelt gör skillnad på: MITT, DITT och VÅRT. Kursen lämpar sig framförallt för politiker och fackliga representanter - med andra ord, personer som innehar olika FÖRTROENDEUPPDRAG!

Kost och logi står självfallet ägarna av kursgården för, har du tur övergår det tillfälliga boendet i någon slags semiägande.

Anmälan till: Närmaste facklig kursgård

Är det möjligt att någonsin verkligen sona ett brott? Gör vi de facto skillnad på olika brott?

Två tankar som sedan ett par dagar tillbaka ständigt rör sig i mitt huvud. Att förlåta någon som begått ett brott är en stor sak, men att låta den före detta brottslingen (efter avtjänat fängelsestraff) få en ny chans det är något mer vardagsnära.

Är en brottsling bränd för livet? Jag vill inte tro det, men händelser i min närhet får mig att tvivla på om medmänsklighet överhuvudtaget existerar. Tar vi inte den lätta vägen ut när vi avvisar direkt, istället för att ge personen i fråga en chans?

Är vi kanske rädda?

Härom dagen uppdagades det att ett bostadsbolag i Malmö sedan lång tid tillbaka fört en slags betygspärmar över sina nuvarande och/eller potentiella hyresgäster.

Skrämmande tanke, kan nästan gissa mig till vad som skulle stå om mig och många med mig... "Blåögd hyresgäst som vi kan lura som vi vill".

Vi hyresgäster är allt som oftast helt i fastighetsbolagens händer, oavsett om vi är medlemmar i Hyresgästföreningen eller inte. Är det inte luddiga regler kring så kallat valfritt lägenhetsunderhåll , så betalar vi som bor inom kommunalt ägda bostadsbolag många gånger kommunalskatt flera gånger om.

Nej, nu får vi stå på oss och först och främst kräva en hållbar bostadspolitik - får vår och kommande generationers skull. Inte roligt att tvingas bo hemma långt upp i åldrarna!

Jag kan inte låta bli att fundera över huruvida dagens avslöjande om omfattande motorproblem hos främst SAAB-modellerna 9-5 och 9-3 kan vara spiken i kistan för SAAB som en av två biltillverkare i Sverige.

TryggHansa har som första försäkringsbolag beslutat att INTE ersätta bilägares kostnader för de kostsamma motorreperationerna som i runda slängar kan komma att uppgå till 25 000 kr per bil. SAAB tvingas nu att gå in och själva täcka upp för sina brister i motorkonstruktionen.

Först en fight med tyskarna om tillverkningen av kommande generationens SAAB, nu en fight med försäkringsbolagen och kunderna gällande rätt elementära grundkrav på ett fordon: en bil som fungerar som den ska.

Länk till Jonas Gardells inlägg om pastor Åke Green och dennes försvarare:

http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_8968175.asp

Intressant om skillnaden mellan kristna värderingar respektive Kristi värderingar, Gardell är en klok man!

För snart två år sedan skrev jag följande rader, inte helt inaktuella...:

"I Sverige har vi ett statsskick där vi röstberättigade väljer våra politiska representanter till riksdagen, kommun- och landstingsfullmäktige.

I och med att vi väljer dessa företrädare visar vi att vi hyser förtroende för dem och att vi utgår från att de återgäldar detta förtroende genom att förvalta det på allra bästa sätt och att de exklusivt verkar för att vara våra företrädare. Detta gäller ju också på andra samhällsplan såsom exempelvis inom fackföreningar och idrottsföreningar bara för att nämna några andra exempel.

Utan att gå in på specifika exempel bland våra förtroendevalda kan jag inte längre låta bli att reagera över hur politikerrollen förändrats genom historien. Från att ha varit ett förtroendeuppdrag, där statusen endast bestått av just det att det handlat om medmänniskornas förtroende, har politik precis som vilket annat yrke som helst kommit att handla om att bevaka sin egen personliga position i samhället och många gånger också sin högst privata ekonomiska situation. Och det handlar absolut inte längre om att leva som man lär och offentligt kräver av sina väljare att de ska framleva sina liv.

När ska politiker komma tillbaka till den insikten att utan väljarnas förtroende så saknas alla skäl till att sitta kvar på sin position? Detta oavsett vad som ligger bakom det faktum att förtroendet sviktar. Utan väljarnas förtroende inget förtroendeuppdrag att hålla fast vid alltså."

Detta skrev jag efter att ha läst en, minst sagt, upprörd insändare i Nynäshamnsposten tisdagen den 7 december 2004. Skribenten öste bland annat galla över de yngre generationernas parasiterande på skattemedlen och den nya ekonomins konsekvenser för skribentens personliga ekonomi:

"I er insändare finner jag en stor oro för er framtid på ålderns höst, ni kräver er rätt till en "normal" pension efter åratal som goda skattebetalare. Ni öser även galla över senare generationers parasiterande på skattemedlen då de, i era ögon, är bland annat så kallade utbildningsparasiter. Dagens så kallade rödstrumpor får även de en känga, men de argumenten är så löjeväckande att jag lämnar dem därhän.

Jag har full förståelse att ni så smått börjar känna en viss panik inför er ålderdoms dagar, att de ekonomiska ramar som ni genom åren, och även fortsättningsvis, anser er ha rätt till kan te sig något skrämmande.

40-talister, när ska NI öppna ögonen och inse att det så kallade svenska välfärdssamhället faktiskt har tjänat så gott som alla er VÄLDIGT väl genom åren. Era goda möjligheter att betala skatt är inget klimat som ni själva skapat, ni är endast produkten av ett samhälle som under åren efter andra världskriget byggt upp en jätteapparat av byråkrati och fartblindhet.

Detta får "dagens välutbildade ekonomer" sota för då det krävs neddragningar, något som hitintills främst drabbat skolan, vården och omsorgen. Har ni exempelvis någonsin satt er fot i någon av stans skolor, då skulle ni snabbt förstå vilka som verkligen har fått ta konsekvenserna för byggandet av det alltför omfattande svenska välfärdssamhället. Vilka konsekvenser kommer det att ha i framtiden?

40-talister, att kalla dagens generation för utbildningsparasiter visar endast på era egna tillkortakommanden – jag tycker mig skönja ett visst mått av avundsjuka? Var det möjligen så att den arbetsmarknad som skapades av staten efter andra världskriget svalde all tillgänglig arbetskraft utan några som helst krav på utbildning? Här i stan har vi ju till råga på allt, som de flesta känner till, ett före detta kommunalråd som är mäkta stolt över sin obefintliga utbildning…

Jag kan förstå att paniken börjar sprida sig bland 40-talisterna, nu då pensionen börjar närma sig med stormsteg. Mycket av ilskan som snarare tycks riktad mot de senare generationerna än staten borde istället ses som en knäpp på näsan, och det är kanske det som gör ondast och skapar sån missriktad ilska. ALLT har nämligen sitt pris och sina konsekvenser, den alltför stora statsapparaten sedan tiden efter andra världskriget har naggat ekonomin i kanterna. Någon gång måste vi ta konsekvenserna för detta, och nu är det även 40-talisternas tur."

Nå - vad är DINA tankar kring dessa frågor?