Linda Björling: Mina tankar

Hur sjutton gick det här till?

Att denna artist blivit så ansedd har förvånat mig mycket de sista åren. I början av hennes karriär och genom sin medverkan i den australiensiska såpan kunde hon inte annat än karakteriseras som töntig. Ingen, och då menar jag verkligen INGEN, skulle väl vilja erkänna att de i sina ägor har/hade hennes första singlar och lp:s? I mitt tycke är hon det fortfarande... töntig.

Så, vad är det då som gjort att hon nått sådan stjärnstatus?

Min teori är den att de som i början av hennes karriär själva var töntar, i dag är rescensenter och förståsigpåare med makt över våra nöjesbilagor och media i övrigt. Klart hon blir uppskriven då.

Hennes kamp mot cancern är en sak för sig, i det fallet är hon en förebild - men som artist, nej.

På plats på en mässa som i dagarna går av stapeln i stockholmstrakten travar en man fram till en monter och bläddrar i det som förevisas. Av ren nyfikenhet och intresse.

Kvinnan som har montern, och som i många år med all rätt på sin sida skrikit sig hes och krävt tolerans och acceptans, hånler och säger med ett illa dolt skratt och granskande blick: Har du verkligen tänkt köpa?

Vem dömde vem i det läget? Kvinnan och mannen kunde gått och väl ha spelat på samma planhalva, delat ett levnadsöde. Det får monterinnehavaren aldrig veta.

Kanske bäst att hålla sig på sitt håll?

Är inte den skånska dialekten fantastisk så säg?

I dag hörde jag ett rent ut sagt glimmrande uttryck: snacketolva.

Känn på det ni. Snacketolva.

Nu måste jag bara hitta så många sammanhang som möjligt där jag kan använda ordet...