Linda Björling: Mina tankar

Nu är snart julaftonen här, med allt vad det innebär. Håll huvudet kallt, fötterna varma och njut av de bitar du själv uppskattar. God Jul och Gott Nytt år!

Vad trött jag blir på alla dessa företag som utlovar tjänster som de senare inte kan hålla! Tidstjuvar i min vardag är vad de är! De senaste veckorna har jag gått i klinch med två företag, ett inom upplevelseindustrin och ett postorderföretag. Gemensamt för båda dessa företag är att de ger sina kunder möjlighet att beställa och betala via internet. Det första företaget annonserar evenemang som det överhuvudtaget ännu inte släppts biljetter till, utan att upplysa om detta faktum. Efter lång väntan får jag svaret att: "... nu snart, inom ett par dagar, så kommer du att få en bokningsbekräftelse". Jo just, någon vecka senare får jag ett mycket otrevligt bemötande i telefonen av en person som inte ens hittar min bokning. Hon anser att jag måste fatta att det inte går att boka biljetter så lång tid i förväg! HALLÅ - är det inte företaget som HON jobbar för som godtagit min förfrågan? Det andra företaget har trots påstötningar ännu inte, efter drygt två veckors väntan, betalat tillbaka pengar de är skyldiga mig.

Och hur mycket tid har de inte på kuppen stulit från mig?

Återigen visar rädslan sitt allra mest fula tryne, precis som så många andra gånger i ett sammanhang där kvinnor ställs mot män i ett professionellt sammanhang. Denna gång rör det diverse kommentarer kring det svenska herrinnebandylandslagets nya (kvinnliga) ledare. Jag är nog inte ensam som just hörde kommentaren som innebär att om hon misslyckas med att leda herrarna till framgång, så borde en kvinna ALDRIG någonsin få leda ett herrlag. Vad sjutton är männsikor som uttrycker sig så funtade? Vad är de egentligen rädda för?

Och ja, det är en politisk händelse då dylika kommentarer och mer välgömda åsikter DAGLIGEN fortsätter påverka samhällets styre, skick och konstitution.

I flera år har jag varit en flitig gäst på www.sourze.se (finns då och då även i pappersform), en sida för alla intresserade av skrivande eller för de som bara vill ta del av andras skrivande. Det har alltid funnits möjlighet att kommentera de olika alstren anonymt, vilket har lett till en aldrig sinande ström av mer eller mindre seriösa kommentarer. Nu har sitens ansvariga tagit beslutet att alla som vill kommentera också måste registrera sig - det är verkligen på tiden tycker jag och ett steg i rätt riktning. Skall www.sourze.se tas på allvar och bli en plats som även fortsättningsvis lockar till sig såväl skribenter som läsare så krävdes detta krafttag.

Har du inte besökt www.sourze.se ännu - gör det NU!

För snart två år sedan skrev jag följande rader, inte helt inaktuella...:

"I Sverige har vi ett statsskick där vi röstberättigade väljer våra politiska representanter till riksdagen, kommun- och landstingsfullmäktige.

I och med att vi väljer dessa företrädare visar vi att vi hyser förtroende för dem och att vi utgår från att de återgäldar detta förtroende genom att förvalta det på allra bästa sätt och att de exklusivt verkar för att vara våra företrädare. Detta gäller ju också på andra samhällsplan såsom exempelvis inom fackföreningar och idrottsföreningar bara för att nämna några andra exempel.

Utan att gå in på specifika exempel bland våra förtroendevalda kan jag inte längre låta bli att reagera över hur politikerrollen förändrats genom historien. Från att ha varit ett förtroendeuppdrag, där statusen endast bestått av just det att det handlat om medmänniskornas förtroende, har politik precis som vilket annat yrke som helst kommit att handla om att bevaka sin egen personliga position i samhället och många gånger också sin högst privata ekonomiska situation. Och det handlar absolut inte längre om att leva som man lär och offentligt kräver av sina väljare att de ska framleva sina liv.

När ska politiker komma tillbaka till den insikten att utan väljarnas förtroende så saknas alla skäl till att sitta kvar på sin position? Detta oavsett vad som ligger bakom det faktum att förtroendet sviktar. Utan väljarnas förtroende inget förtroendeuppdrag att hålla fast vid alltså."

Detta skrev jag efter att ha läst en, minst sagt, upprörd insändare i Nynäshamnsposten tisdagen den 7 december 2004. Skribenten öste bland annat galla över de yngre generationernas parasiterande på skattemedlen och den nya ekonomins konsekvenser för skribentens personliga ekonomi:

"I er insändare finner jag en stor oro för er framtid på ålderns höst, ni kräver er rätt till en "normal" pension efter åratal som goda skattebetalare. Ni öser även galla över senare generationers parasiterande på skattemedlen då de, i era ögon, är bland annat så kallade utbildningsparasiter. Dagens så kallade rödstrumpor får även de en känga, men de argumenten är så löjeväckande att jag lämnar dem därhän.

Jag har full förståelse att ni så smått börjar känna en viss panik inför er ålderdoms dagar, att de ekonomiska ramar som ni genom åren, och även fortsättningsvis, anser er ha rätt till kan te sig något skrämmande.

40-talister, när ska NI öppna ögonen och inse att det så kallade svenska välfärdssamhället faktiskt har tjänat så gott som alla er VÄLDIGT väl genom åren. Era goda möjligheter att betala skatt är inget klimat som ni själva skapat, ni är endast produkten av ett samhälle som under åren efter andra världskriget byggt upp en jätteapparat av byråkrati och fartblindhet.

Detta får "dagens välutbildade ekonomer" sota för då det krävs neddragningar, något som hitintills främst drabbat skolan, vården och omsorgen. Har ni exempelvis någonsin satt er fot i någon av stans skolor, då skulle ni snabbt förstå vilka som verkligen har fått ta konsekvenserna för byggandet av det alltför omfattande svenska välfärdssamhället. Vilka konsekvenser kommer det att ha i framtiden?

40-talister, att kalla dagens generation för utbildningsparasiter visar endast på era egna tillkortakommanden – jag tycker mig skönja ett visst mått av avundsjuka? Var det möjligen så att den arbetsmarknad som skapades av staten efter andra världskriget svalde all tillgänglig arbetskraft utan några som helst krav på utbildning? Här i stan har vi ju till råga på allt, som de flesta känner till, ett före detta kommunalråd som är mäkta stolt över sin obefintliga utbildning…

Jag kan förstå att paniken börjar sprida sig bland 40-talisterna, nu då pensionen börjar närma sig med stormsteg. Mycket av ilskan som snarare tycks riktad mot de senare generationerna än staten borde istället ses som en knäpp på näsan, och det är kanske det som gör ondast och skapar sån missriktad ilska. ALLT har nämligen sitt pris och sina konsekvenser, den alltför stora statsapparaten sedan tiden efter andra världskriget har naggat ekonomin i kanterna. Någon gång måste vi ta konsekvenserna för detta, och nu är det även 40-talisternas tur."

Nå - vad är DINA tankar kring dessa frågor?

Tomas var vid första anblicken ett barn bland många andra, alls inget särskilt utmärkande i hans person. Det enda som var lite annorlunda, men ändå inte speciellt ovanligt, var ett knappt märkbart annorlunda uttal av somliga ord. Ett resultat av en medfödd hörselskada, som med tiden växte bort. Inte långt efter det att ni dagligen spenderade er tid med att ödelägga en pojkes vardag. Gång efter gång, efter gång.

Ni tog er inte tid att ens FÖRSÖKA förstå hans kval, vareviga dag en rädsla för vad som skulle hända härnäst - vad NI hade för planer för honom; där i uppehållsrummet, i korridoren, på väg hem från skolan, hemma i radhusområdet.

Vad gav er rätten att klippa sönder hans kläder, hälla iskallt vatten över hans huvud där han satt i omklädningsrummet? Det var vardag för Tomas att gå hem efter skoldagens slut och under promenaden hem försöka hitta på någon förklaring till varför den nya jackan, väskan eller mössan gått sönder eller skadats. Gång efter gång, efter gång.

Vad drev er?

Ja, så var Gudrun-cirkusen i full gång igen. Det må vara helt upp till varje riksdagsledamot att själva bestämma huruvida de ska lämna sin plats i riksdagen eller inte, men har hon inte gjort sitt i riksdagen vid det här laget? Om inte annat så erhöll hon faktiskt sin plats i riksdagen som representant för Vänsterpartiet, INTE som representant för egobolaget Schyman AB: "... vi byter fokus när det passar oss själva".